Det började väl med tidningen Fruits i 1997? Tidigare har det säkert också funnits fotografer som dokumenterat "street style" i olika världsmetropoler för modetidningars räkning, men Shoichi Aoki var kanske den förste som på allvar tog tag i affärsidén. Han fotograferade tonåringar i Harajuku, som hade för vana att visa upp sig för varandra i otroligt kreativa hemmagjorda utstyrslar på helgerna. Senare har trenden spritt sig jorden runt, och numera dokumenteras vanliga och ovanliga människors högst originella (eller plågsamt noggrant imiterade) modestilar på ett flertal webbsidor på nätet.

Jag har själv roat mig med att följa paraden på Hel Looks - snygga fotografier som väcker intresse för de avbildade helsingforsarna - tillfälliga eller stadiga "kunder" - i olika åldrar och med radikalt olika stilar. Vissa är läderfetischister, andra dyrkar japanska goth-lolitor, en del har valt en enda färg för en komplett outfit, några gör ett politiskt statement. Själva sajten är simpel och snygg utan att dra uppmärksamheten från bilderna. Jag blir på gott humör, helt enkelt - människan är vacker i sin mångfald och kreativitet. Och det är rörande hur okonstlat underfundiga kommentarer som många av de avbildade har bidragit med. Den här tjejen är min favorit. Och vi får inte glömma de stiliga herrarna på Esplanaden...

En street style-sajt som gör mig illa till mods är däremot Stockholm Street Style på blogg.se. Något tråkigare får man väl söka med ljus och lykta. Märk väl att många på Hel Looks berättar att de gillar svenskt mode och gärna shoppar i Stockholm. Hur kommer det sig då att de ser mycket coolare ut? Jag antar att de som håller i SSS har andra ambitioner än Hel Looks skapare. I många av inläggen presenterar de inte individer, utan olika trender och stilar: fyra par fötter i Converse-skor, fyra olika koftor, fyra personer med leopardmönstrade accessoarer... (Nota bene: Alla dessa stilar har redan utförligt dokumenterats som trendiga i sensommarens modetidningar. Vi kan andas ut. Läget under kontroll. Ingen sticker ut... för det vore väl pinsamt.) Fotografierna är inte heller så snygga som på Hel looks. Visst, det är väldigt svårt att fånga rörliga stockholmare på bild, men man vill ju gärna se det rosa som beskrivs i bildtexten som just rosa och inte korallrött. Även om det skulle vara fel på min skärm, står det fast att osnygg photoshopning med hafsigt pålagrade blur-effekter inte ser så mysigt ut (exempel 1, exempel 2). Petitesser? Mode ÄR en petitess. Stil, däremot...

Vi hade nyligen en diskussion om "genuint" vs. "poserande" på historiska institutionen (av alla ställen). Intressant att notera att även om vänstermänniskor ofta är postmodernister börjar det bli lite mer rumsrent att hävda att någon slags genuinitet också är möjlig att uttrycka. Men det är farliga vatten för mig. Snart kommer väl någon och påstår att han/hon känner sig som en "genuin" finne eller svensk också. Alla dessa års arbete inom nationalismforskningen... (får kanske en mening igen?)

Jag kan tänka mig att det vimlar av människor av alla åldrar, kön, klasser och etniciteter i Stockholm som ser jätteroliga, originella, fantasifulla och spännande ut. De platsar bara inte på Stockholm Street Style, som försöker väldigt mycket att visa hur trendig den är, men glömmer att en modeslav är inte detsamma som en trendsetter. Det finns en anledning till varför stora modehus gör sina trendtester i Sverige (som jag har hört modemetvetna svenskar påstå). Om det går hem i osäkra Svedala, där folk är så angelägna om att visa hur välanpassade de är, går det hem överallt.