Bok- och biblioteksmässan avslutas i dag. Det är "Seriesöndag" och jag hoppas att mina tidningar säljer som smör. De gjorde de inte på torsdag och fredag i alla fall, men jag lämnade extra exemplar i Serieloungen för säkerhets skull. En gammal kompis dök upp och köpte ett ex, tack och lov - mammas köp räknas ju inte riktigt... Kris uppdykande var lyckosamt även på andra sätt. Han var på väg till Peter Madsens signering, och då var jag ju bara tvungen att hänga på. Madsen är en av mina gamla hjältar - jag har läst Valhall-serierna ända sen "Ulven är lös!" och hans stil har påverkat mig väldigt mycket. I signeringskön slog det mig att jag borde ge honom en Goldenbird som tack. Resten av tillfället förflöt i ett lyckligt dis...

Nu återhämtar jag mig från den känslomässiga baksmälla som sånhär exhibitionism alltid resulterar i. Borde inte bli generad, utan känna mig stolt - så svårt det är! Det är mycket lättare för mig att uppträda som historiker och prata om min avhandling än att visa upp min serie för främmande människor. Inte så konstigt, egentligen; jag är van vid att bli kritiserad i seminarier och diskutera mina och andras texter i detalj. Det är inte så känslomässigt laddat. Serierna kommer till i privata ögonblick, och även om de är konstruerade så rationellt och tydligt som möjligt för att de tilltänkta läsarna skall förstå handlingen, har de aldrig gått igenom samma skärskådande process som mina akademiska texter. Jag vet inte vad läsaren förväntar sig, och jag vet att bilder framkallar mer spontana reaktioner än text producerat i en viss mall.

I så fall borde jag inte oroa mig alls. Att riktiga proffs läser mina serier borde ju kännas mycket tryggare än att någon som inte förstår själva arbetsprocessen lägger sig i. Men det handlar ju om känslor, inte förnuft... Jag är säker på att de som gått igenom "riktiga" serieskolor och konstundervisning uppfattar det helt annorlunda. De har ju - förhoppningsvis - fått övning i hur man hanterar läsarens granskande öga... (När jag recenserade fanzin åt Bild & Bubbla brukade jag irritera mig på fanzinister som inte verkade bry sig om huruvida läsaren kunde tolka deras bilder eller ens läsa deras handstil. Varför gör man då ett fanzin? Vem är den riktad till? Hur mycket vi än får lära oss att vi skall "uttrycka oss själva", hjälper det inte om vi inte har något att berätta och om vi inte kan förmedla det till andra. Men kommunikationsprocessen är alltid tve-eggad. Man måste vara förberedd på att få svar...)

Bok- och biblioteksmässan med stort B är alltid höstens höjdpunkt. I år blir den extra spännande. Jag ska nämligen försöka att sprida Goldenbird där, i form av ett fanzin i kass kopiatorkvalitet (annars vore det väl inget fanzin värt namnet). Om någon har tur finns de tillgängliga senast i morgon eftermiddag i Serieloungen (monter A01:60). Jag har alltid velat vara en serieloungelizard.

You thought I'd given up, right? Admit it!! Just kidding.

Previous installments can be viewed here: start, second quarter, third quarter. Now we've arrived at the fourth quarter (these are not mathematically exact quarters, you nitpicks!), which ends the first chapter of the story.


 

  

There, that's it. Now what do you think? (I think it's a tad boring but you have to start somewhere. I like spreading clues about future excitement, but I'm not sure if they are enough.)

Actually, the *real* story starts a few months earlier, when the characters get to know each other in Paris for the first time. But Paris is hard to draw, and I decided to jump ahead in time and start with the "swimsuit special" instead. This creates some problems, because there are things happening in Paris (April-May 1920) which cause some things to happen in a certain way in Ginestra (June 1920). If the reader graciously accepts some unexplained elements (they are not too many), I'll do my best to smoothly include them without explaining too much. This will create a chronologically interesting situation in the future, but don't worry, I'll keep this Goldenbird neatly linear.

Coming this far is an achievement for me, personally. I definitely want to go on soon  - now the introduction is over and we can advance to the action! Trouble is, this world is very absorbing. I feel that i could spend hours and hours (often far too late at night) sketching out characters and dialogue and researching landscapes, design and architecture.

If you haven't read enough comics yet, check out Yuji Iwahara's Koudelka and King of Thorns. That's a mangaka, ooh boy. He is very economical with the screentones and puts more effort in the inking, creating depth and sculpting shadows the old-fashioned way. Some scenes - to be honest, a lot - are eerily reminiscent of Mike Mignola's artwork in Hellboy. No harm in that, but it makes me wonder if that particular "amekomi" is more famous in Japan than other foreign works. Maybe it's the movie, maybe it's an artist's inside tip, a bit like Moebius. Going back to Iwahara-sensei, his story lines are perhaps not the most unique scifi-with-a-horror-twist material (or possibly the other way around?), but the pretty pictures make up for it. (That's my gripe with Hellboy, too. Demons and Nazis and ancient soul-sucking tentacles, we've seen it before - but not in such an appealing graphic package...)

I made some gag strips with Hitler and Goebbels when I was a teenager, but I can promise you that I won't have any Nazis in my comics - not in this one, anyway. Oh okay, maybe a few proto-Fascists. Demons are also overrated, but if you count them metaphorically, you could find quite a few. And tentacles... let's say I'm working on it.

Det började väl med tidningen Fruits i 1997? Tidigare har det säkert också funnits fotografer som dokumenterat "street style" i olika världsmetropoler för modetidningars räkning, men Shoichi Aoki var kanske den förste som på allvar tog tag i affärsidén. Han fotograferade tonåringar i Harajuku, som hade för vana att visa upp sig för varandra i otroligt kreativa hemmagjorda utstyrslar på helgerna. Senare har trenden spritt sig jorden runt, och numera dokumenteras vanliga och ovanliga människors högst originella (eller plågsamt noggrant imiterade) modestilar på ett flertal webbsidor på nätet.

Jag har själv roat mig med att följa paraden på Hel Looks - snygga fotografier som väcker intresse för de avbildade helsingforsarna - tillfälliga eller stadiga "kunder" - i olika åldrar och med radikalt olika stilar. Vissa är läderfetischister, andra dyrkar japanska goth-lolitor, en del har valt en enda färg för en komplett outfit, några gör ett politiskt statement. Själva sajten är simpel och snygg utan att dra uppmärksamheten från bilderna. Jag blir på gott humör, helt enkelt - människan är vacker i sin mångfald och kreativitet. Och det är rörande hur okonstlat underfundiga kommentarer som många av de avbildade har bidragit med. Den här tjejen är min favorit. Och vi får inte glömma de stiliga herrarna på Esplanaden...

En street style-sajt som gör mig illa till mods är däremot Stockholm Street Style på blogg.se. Något tråkigare får man väl söka med ljus och lykta. Märk väl att många på Hel Looks berättar att de gillar svenskt mode och gärna shoppar i Stockholm. Hur kommer det sig då att de ser mycket coolare ut? Jag antar att de som håller i SSS har andra ambitioner än Hel Looks skapare. I många av inläggen presenterar de inte individer, utan olika trender och stilar: fyra par fötter i Converse-skor, fyra olika koftor, fyra personer med leopardmönstrade accessoarer... (Nota bene: Alla dessa stilar har redan utförligt dokumenterats som trendiga i sensommarens modetidningar. Vi kan andas ut. Läget under kontroll. Ingen sticker ut... för det vore väl pinsamt.) Fotografierna är inte heller så snygga som på Hel looks. Visst, det är väldigt svårt att fånga rörliga stockholmare på bild, men man vill ju gärna se det rosa som beskrivs i bildtexten som just rosa och inte korallrött. Även om det skulle vara fel på min skärm, står det fast att osnygg photoshopning med hafsigt pålagrade blur-effekter inte ser så mysigt ut (exempel 1, exempel 2). Petitesser? Mode ÄR en petitess. Stil, däremot...

Vi hade nyligen en diskussion om "genuint" vs. "poserande" på historiska institutionen (av alla ställen). Intressant att notera att även om vänstermänniskor ofta är postmodernister börjar det bli lite mer rumsrent att hävda att någon slags genuinitet också är möjlig att uttrycka. Men det är farliga vatten för mig. Snart kommer väl någon och påstår att han/hon känner sig som en "genuin" finne eller svensk också. Alla dessa års arbete inom nationalismforskningen... (får kanske en mening igen?)

Jag kan tänka mig att det vimlar av människor av alla åldrar, kön, klasser och etniciteter i Stockholm som ser jätteroliga, originella, fantasifulla och spännande ut. De platsar bara inte på Stockholm Street Style, som försöker väldigt mycket att visa hur trendig den är, men glömmer att en modeslav är inte detsamma som en trendsetter. Det finns en anledning till varför stora modehus gör sina trendtester i Sverige (som jag har hört modemetvetna svenskar påstå). Om det går hem i osäkra Svedala, där folk är så angelägna om att visa hur välanpassade de är, går det hem överallt.

... to Lund, Sweden, in the afternoon. And it's about time. I miss my drawing desk terribly, not to mention all of my other stuff, and the mere fact that I have a huge apartment all of my own... and I miss one significant inhabitant of it. I guess I have to sew a huge Juho-shaped teddybear to fill up his chair! (Or, turn his writing desk into a sewing table. Begone, blasphemous, but rather practical thoughts!)

It's all Japan's fault anyway. Why does it have to be such a wonderful country? I can't wait to see what Juho's new apartment looks like.

If anyone is wondering where my Goldenbird updates are, do not despair. I have already drawn enough pages to finish the first chapter, and more will be coming. I just need to access my scanner.

Trying to get inspired to continue my academic work is not the easiest thing. I really want to continue my comic but I also know that I have one whole year to think about that while Juho is in Japan. This year (2006-2007) will be completely devoted to my Ph.D and Goldenbird. I will only associate with people if it's necessary for my mental & physical survival! (And if Finnair has a nice ticket deal.)

It has been a relaxed week in Lahti. This far, I haven't been working very hard on either project, but I have pruchased some material for ideas:

Jari Hanski: Juutalaisviha Suomessa 1918-1944. Ajatus Kirjat [sic!], 2006

This book fills a huge gap in the history of Finland. It deals with antisemitism and anti-Jewish sentiments in 20th century Finland, an embarrassing chapter of culture and mentality which has later been ignored, suppressed and forgotten. In my own research of the 1920's and 30's Finnish press and media, I have often encountered obvious antisemitic messages, as well as the rather naive claim: "We do not have antisemitism in Finland, because we do not have any Jews here". The fallacy of this claim is easy to prove. Antisemitism does not need any "real" Jews. The ideas of antisemitism thrive on fear, ignorance and hatred of any stranger. The imagined "Jew" becomes the symbol of everything hated and feared and despised, be it capitalism, communism, sexuality, degeneration, intelligence, ignorance, religion, atheism... Of course, this conspiracy-theory antisemitism, which can survive quite on its own in the virtual world of newspaper columns and (now) internet forums, has very tangible consequences to those who become its live targets.

Hanski's book is a valuable reminder in a country where people could claim just a few years ago: "There hasn't been any racism in Finland, because there haven't been any foreigners here." As if the Jews/foreigners themselves are the origin of antisemitism/racism! Besides, the claim is a fallacy, because there have always been foreigners in Finland. Some people (and historians) just choose to conveniently forget them, because they don't fit into the pretty modern picture of a homogenic nation-state.

Watase Seizo: Sai. Part 1. Kodansha

I bought this manga book from Tokyokan, the Japanese store in Helsinki. They have a rather eclectic collection of old and new magazines, and I was surprised to find this cute little book hidden in a cardboard box. I have encountered Watase Seizo's work before, in Kodansha's magazine Morning. His style is quite "European" - he always draws very detailed backgrounds and uses full colour, but his drawings are somehow light and reminiscent of the modern development of ligne claire in Belgium and France. The story itself is perhaps not to my taste, as far as I can see it's the everyday life of a gentle kimono-clad housewife called Sai, or rather her lazy teacher husband who is always relaxing somewhere with a beer and a magazine, throwing loving glances towards his mysteriously smiling wife. They have a couple of friends, relatives and neighbours who are always up to some soap-opera trouble, aclways watched by their jolly shiba-dog and a tricolour bobtailed cat, who mysteriously fathers some kittens (tricolour cats are always female).
It is interesting how this American exhibition emphasizes the "Japanese-ness" of Sai.
"Seizo-san pays much attention to specific details when illustrating his graphic novels. One could learn a lot about traditional Japanese culture merely by paying attention to these splendidly presented cultural details." Sai and her husband want to live their life true to Japanese culture, but Watase is clearly inspired by European comics in his art style and his storytelling methods.

Jysäys No. 2 - 2006

The latest issue of this Finnish "adult" comic magazine - adult meaning "artistic European comics" in this case - was a bit of a let-down. Ok, we know that Lordi  rocked the socks off Europe in the Eurovision Song Contest, but that was several months ago, dammit. I don't want a Lordi poster with my connoisseur B.D.'s. Not even if it's drawn by Petri Hiltunen. Luckily the Lordi comic was only 5 pages, and it was a little bit funny too (Rovaniemi dialect!).
Maybe this is a two-way deal: Mr Lordi wants to support real comics for adults, and Jysäys needs readers and publicity. Fine, I'll accept that. It's a cheap price to pay for the luxury of at least ONE monthly magazine filled with new European comics. Remember how Flamingo failed in Sweden? No? They didn't have Lordi, I guess.

Another update on my fabulous 1920's comic strip trip!
What's new? This time, I tried to do the lettering with my own handwriting. Tell me if it sucks.
Oh yeah, and I drew a CAR (it's supposed to be a Bugatti tipo 13 Torpedo, if my internet sources are correct).

For those of you who are newcomers to the series, either scroll down or click the links for part 1 and part 2.

        

A few more pages... and page 7 with a new font (after friendly criticism - Vesa wanted to see it hand-lettered, but I just prefer to do it on PC...). I'm especially proud of the underwater scene on page 11. It was much easier and funnier to draw than I thought. It's a simple truth: the more you draw, the easier it gets. I'm so happy I'm doing this again!

          

Finally! I have mercilessly devoted my summer holidays to my dream: A 80 page "BD", a comic fantasy about the early 1920's. The place: An obscure city-state at the Adriatic Sea, a shiny holiday resort on the outside, a shrapnel of the Great War within. The people: An international mix of tourists from Paris and further away, priests with lots of secrets beneath their frocks, benevolent dictators and shifty journalists. The treasure: A golden bird.

Prego & s'il vous plaît!

                        

http://www.sr.se/malmo/tabla/

Haastatteluani P4:n Sisuradiossa (Etelä-Ruotsin paikallisohjelmat) voi kuunnella kl 18.30 tänä iltana. Klikkaa "webbradio" ja valitse P4 Malmö.

Ohjelmaa voi myös kuunnella myöhemmin osoitteesta
http://www.sr.se/sisuradio/sounds/alueet.htm

Valitse "Etelä-Ruotsi" ja "Tiistai".

På svenska:

Jag har fått äran att vara sommarpratare på den digitala kanalen Sisuradio på finlandssvenska 30/7. Jag kommer att prata om identitet, migration, tillhörighet och främlingskap med exempel ur min egen familjehistoria och min forskning, samtidigt som jag spelar lite mysig musik - svensk punk, tatarisk folk, finsk hårdrock! Programmet kan avlyssnas på SR:s sidor under en vecka efter sändningen.